Text

"Om Unga Fruntimmer Som Hafwa Friare, men äro willrådiga; Jämte et Bref Ifrån en Borgersman, som wil skiljas wid sin Hustru" 1790

I texten intill klagas det över att ett stort antal ”fruntimmer” i Stockholm har ett ”willrådigt sinnelag” till att ingå äktenskap. Enligt den anonyme författaren, som i texten besvarar flera brev där försmådda friare beklagar sig, är detta ett ”elakt skick”. Författaren vill genom tre ”reflextioner” få stadens kvinnor att betänka sig.

Texten innehåller även ett brev ifrån en arg borgare som vill skilja sig ifrån sin hustru, då han kommit till insikt att hennes skönhet inte är naturlig utan resultatet av sminkning.

Texten, tryckt 1790 på Johan Christian Holmbergs tryckeri i Stockholm, ger en glimt av vilka kvinnoideal som rådde i staden under 1700-talets slut.

"Här finns flera ungkarlar i Staden, som råkat ut för Demoiseller, af et willrådigt sinnelag, hwilka wilja at man skal fria til dem flera år å rad, och äro lika så litet i stånd at säga ja, til deras älskares ansökning, som at gifwa dem korgen. Jag har fått en mängd bref, hwaruti man beklagar sig til,”at han begynte sitt frieri på Revolutionsåret, då han nyss blifwit inskrifven i ett Collegium; at han fortfarit med trägenhet all den övriga tiden, under hwilken han genomgått åtskilliga tjänste-grader, och är nu i dag Troman och Råd, utan at han kunnat förmå sin sköna til något ändteligt slut, ty hon är och förblifwer willrådig.” Namnet tyckes mig wara så riktigt gifwit, at jag i denna lilla afhandling skall kalla dessa Fruntimmer de willrådiga. Af en annan älskares bref, som skrifwer sig Eleon, ser jag att han Sköna håller på och betänker sig, nu på sjunde året. Men af alla som beklaga sig är ingen, hwars öde så rört mig, som den rike och käre Philander, hwilken förtäljer, at den rädda och willrådiga Cloe har så länge upslutit att gifwa honom ja, tills hon nu mera är ur stånd at blifwa Moder. Det brefwet jag fått af Stephon gifwer tillkänna att han är af et Choleriskt temperament, men så betagen af sin sköna, at han aldrig kan öfwergifwa henne, änskönt hon är willrådig af egennyttiga orsaker. Han skrifwer med mycken hetta, ”at hon narrat honom under hela hans ungdomstid; at hon uppehållit honom med fagert tal ”ända til hans fem och femtionde ålders år, och at hon wäl torde öfwergifwa honom på hans gamla dagar, om hon finner et bättre parti.” Jag har om samma ämne fått et annat bref, som jag helt och hållit skall införa. Det är ifrån herr Hopewell, en Man, som är mycket munter i sällskap, älskar bouteillen, och har nu ändteligen gift sig med en af dessa willrådiga, sedan han af sina wänner blifwit brydd och ofta illa hållen för denna kärlek, alt sedan anno Christi ettussen sjuhundra femtio och nio.

”Det är Er icke obekant, min herre, huru stor min passion warit för min sköna Leonora, och genom hwilka irrgångar hon ledsagat mig. Jag war icke mer än twå och tjugu år, då jag upoffrade mig til hennes tjänst, och jag har sedan förlorat mer än trettio, at enwisas med henne. Jag har älskat henne ända til des hon är blifwen grå som en katta, och jag har haft mycken svårighet at sluteligen få henne, sådan som hon nu är. Imedlertid tyckes hon mig alltid wara en wacker Gumma. I sanning får man wäl ibland höra oss utgjuta några suckar tilsammans, för det wi icke gift oss förr, men hon har derför ingen annan at skylla, än sig sjelf. Ni wet, at hon aldrig welat komma til något slut med mig, så länge hon hade en tand qwar i munnen. För den orsaken lät jag, i ställe för Devise i min wigselring, gravera dessa ord, På trettonde första året af min kärlek. Jag wäntar at Ni bewärdigar oss med en Brudskrift, eller åtminstone med ett Gratulatonsbref, och jag skal i al min lifstid wara min kära Eleonoras och er ödmjuke tjänare.”

At bannlysa ur Samhället et elakt skick, som icke allenast förorsakar enskildta personer stor oro, utan kan äfwen blifwa af mycken betydenhet för det Almänna, skal jag försöka at wilja löjligheten af detta willrådiga sinnelag, genom twå eller tre reflextioner, som jag wil hemställa det wackra könets mogna ompröfwande.

1) Först skulle jag önska at de Sköna befinnande deras dagars snälla flygt. Lifwet är icke tilräckeligt för den Behagsjuka at göra bruk af alla sina konster. Et för mycket betänksamt Fruntimme faller ned i grafwen, innan hon ännu hunnit afgöra, hwad parti hon skal taga. Om människorna lefde nu för tiden lika så länge, som wåra Förfäder före Syndafloden, så kunde en flicka upoffra femtio år för en liten betänklighet skull och förblifwa willrådig twå eller tre Secler. Så framt hon wisste att hon skulle lefwa nio hundrade år, så kunde hon afwakta Judarnas omwändelse, innan hon behöfde fatta sitt beslut. Men ack! hon bör skynda sig at spela sin role, om hon eftersinnar at hon oförtöfwadt skal gå ut af Scenen, och lemna sin plats åt andra.

2) För det andra, wille jag at unga Fruntimmer betänkte, at om lifwets period är kort, så är Skönhetens oändeligen kortare. Det wackraste ansigte skryncklar sig på få år, och förlorar snart sin fägring glans, at wi näppeligen hafwe tid at beundra densamma. Jag kunde uplyfta mitt ämne med exempel af rosen, rägnbogen och åtskilliga andra liknelser af samma natur; men jag will lemna dem til en annan gång.

3) Ändteligen bör en willrådig befinna den fara hon löper at blifwa kär wid sextio års ålder, så framt hon icke i tid befriar sig ifrån sina twifwelsmål och betänkligheter. Det gifwes nämligen en slags efterhöst, en Apa af Wåren, om jag får lof at säja, hwilken under tiden regerar i et kärringsbröst, och gör henne til det löjligaste kräk under jorden. Jag ber at de willrådiga wille tänka derpå.

Imedlertid må ingen inbilla sig, at jag hos könet will lasta den naturliga blygsamhet, som icke tillåter dem at emottaga en älskares första anbud, och som gör, at äfwen deras wägrande beledsagas med angenäma och höfliga maner. Hela mitt ändamål är endast at erinra, at om förnuft och tycke råder dem at gifwa sig samtycke, böra de icke dröja dermed längre, än formaliteterna och anständigheter kräfwer. En dygdig flicka bör wid första anbudet af et fördelaktigt gifte säja nej, likasom en ung Hof Predikant, då ett stort Pastorat blir ledigt; men jag will hwarken råda den ena eller den andra att framhärda i wägrande af en sak, som de gärna åstunda.

Bewis at Fruntimren ofta äro skönare än de borde wara, uti et bref ifrån en Borgersman, som gerna will skiljas wid sin hustru.

Min herre!

”Som jag har god tanka om er urskillning, så will jag anlita Er om hjelp i en ganska besynnerlig sak. Jag har stor lust at skiljas wid min hustru; och så snart Ni hört orsaken dertil, hoppas jag at Ni skall finna den tillräckelig til laglig skiljsmässa. Änskönt jag icke är annat än Borgare så har jag dock haft tilfälle at läsa några böcker och öfwersättningar. Jag har läst en, der den lärde Doctor Juris Cutberd eller Otter (lika mycket) påstår at en laglig orsak til skilsmässa är det man kallar error personae, eller då man gifter sig med en hustru, som han efteråt finner icke wara densamma, som han tänkte ägta. Är denna lagen riktig, så har jag min sak wunnen. Ty Ni måste weta, min herre, at här äro flickor i Staden, som icke tillåta deras älskare at sem dem rätt, förrän de blifwit deras Männer”.

”För att icke längre hålla Er i twifwel , skall jag rent ut säja, at jag will tala om Demoiseller, som sminka sig. Det är några ibland dem så utlärda i den saken, at om de endast fått af Naturen hjelpeliga ögon, så kunna de sedan genom egen idoghet gifwa sig wackert bröst, röda läppar, kinder af rosor och liljor, och ögonbryn dragna efter lineal. Angående min kära maka, så har wäl ingen karl någonsin warit mera kär, än jag war i hennes wackra panna, alabasterhals och sköna armar, icke mindre än i hennes glänsande swarta hår; men jag har blifwit obeskrifweligen förwånad, då jag fann at alt detta war endast konstwerk. Hennes hy är så skrynklig genom bruket af rödt och hwitt, at man om morgonen wid dess upwaknande knapt skulle tro henne wara så ung, at hon kunde wara Mor till det barn, som jag om aftonen burit till sängen. Således har jag satt mig till sinnet at skiljas wid henne, så framt icke hennes Fader will beslå en hemgift, proportionerad efter dess werkeliga skönhet, icke efter den tilgjorda. Det är det hwarom jag härigenom trott mig böra påminna så wäl Fadern som Dottern. Jag är x

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Sminkskrin från 1700-talet.

Sminkskrin från 1700-talet.