Pallen är av furu, knappt en halvmeter hög och ungefär lika bred, och målad med en mörkbrun färg som under det dryga sekel som gått sedan dess påstrykning fallit bort på flera ställen. Nedtill en enkel tvärslå som förbinder de grovt tillsågade benen.
Pallen ifråga ingår i Stockholms stadsmuseums samlingar med inventarienumret SSM 7027, och ser vid en första anblick inte mycket ut för världen. Ändå bär den på en spännande historia som, åtminstone indirekt, knyter an till en av de mest uppmärksammade brottslingarna i svensk historia.
Rannsakningsfängelset på Myntgatan
Pallen skänktes till Stadsmuseet 1944 av förvaltningen för Stadens husbyggnader. Den hade ursprungligen tillvaratagits i det gamla rannsakningsfängelset på Myntgatan i Gamla Stan, där den var en del av det standardmöblemang som ingick i varje cell. Rannsakningsfängelset – eller cellfängelset som det också kallades – låg där Kanslihuset ligger idag. Det hade uppförts under åren 1846-1852 som ett led i moderniseringen och humaniseringen av det svenska rättväsendet. Meningen var att den då relativt bedrövliga fängelsemiljön skulle förbättras genom nya fängelsebyggnationer där det så kallade cellsystemet skulle råda. Samvaron mellan de intagna skulle hållas till ett minimum och idealet var att varje fånge skulle ha en egen, enkelt möblerad cell.
Ideal krockade dock snart med verklighet. De 163 celler som fanns i byggnaden på Myntgatan räckte snart inte till för det stora antalet intagna. Rannsakningsfängelset var ju den plats dit personer häktade både för brott och för lösdriveri fördes i väntan på dom. Följden blev att de små cellerna (3x1,8 meter) fick delas av flera häktade, vilket gick tvärs emot hela idén med cellsystemet.
1903 togs därför ett beslut om uppförandet av nytt Polishus med häkte i Stockholm, vilket stod färdigt 1911. Rannsakningsfängelset utrymdes och revs tjugo år senare i samband med att det nuvarande Kanslihuset uppfördes. Pallen hamnade hos Stadens husbyggnader och överfördes senare till det nybildade Stadsmuseet.
Cell nummer 67
Och här skulle denna historia kunna vara slut om det inte vore för en liten, men intressant detalj. Cellen som pallen hade stått i hade nummer 67 och i just denna cell hade Alfred Ander suttit häktad. Ander skulle sedermera komma att dömas för rånmordet på kassörskan Viktoria Hellsten och blev i november 1910 den sista personen att avrättas i Sverige.
Kanske har Ander under sin tid i häktet sjunkit ner på denna pall och begrundat sitt liv, kantat av våld och misslyckanden. Han hade redan innan han dömdes för rånmordet avtjänat flera fängelsestraff för stöld och misshandel. Hans alkoholmissbruk var väldokumenterat och hans fru skulle senare vittna om att han i berusat tillstånd hotat att döda henne.
Inget av detta går naturligtvis att utläsa av den pall som idag står i Stadsmuseets magasin. Men den skapar en koppling till dessa händelser och gör, som bara föremål kan, det förflutna nästan fysiskt närvarande
