Utdrag ur inledningen:

"Vid sidan av det rena hantverket fanns redan under medeltiden vissa andra former för framställning av nödvändighets- eller lyxartiklar. Det var manufakturen eller den mer fabriksmässiga tillverkningen av varor - främst tygtillverkning. Den drevs av företagare i större skala med hjälp av anställda, som antingen arbetade i särskilda fabrikslokaler eller i sina hem.

De olika produktionsmomenten var som regel skilda från varandra och utfördes av mer eller mindre specialiserade fackarbetare. För att få homogenitet i kvalitet och utförande måste man vidtaga särskilda kontrollåtgärder. Kontrollen kom även att omfatta åtgärder för att förhindra att arbetarna försnillade av det till dem utlämnade råstoffet eller halvfabrikaten.

Övervakningen kom att åvila städernas myndigheter, och redan på 1200-talet kom dessa att i vissa fall även ingripa för att reglera lönerna och förhandlingsordningen vid uppgörelser mellan företagsledare och arbetare.

Som ett exempel på utvecklingen kan nämnas förhållandena i den nederländska staden Leyden, där kontrollen sedan slutet av 1500-talet var förlagd till klädeshallarna. När magistraten började få svårt att hinna med alla mål i manufakturärenden, tillsattes en särskild rätt - hallrätten vilken skulle taga hand om alla brott mot de reglementen, som gällde för manufakturidkarna och deras arbetare - åtmintone i fråga om bötesmål.

Hallrätten leddes av en rådman och hade som bisittare folk ur manufakturisternas led. Den fick även ta hand om en del rent administrativa sysslor, bland annat tillsätta tjänstemän, som behövdes för kontroll och bokföring av manufakturfabrikaten.

Till Sverige spred sig manufakturerna först något årtionde in på 1600-talet. De skilde sig från det äldre hantverket på flera sätt; främst genom den skala i vilken de bedrevs och genom att de erhöll särskilda kungliga privilegier. En mängd olika manufakturer som textilverk, glasbruk, papperskvarnar, sockerraffinaderier och tobaksspinnerier uppstod men blev i de flesta fall kortlivade.

Den järn- och mässingsmanufaktur som sattes igång här och var i landet kom dock, när begreppen preciserats och manufakturnäringarna lagfästs, till stor del ej att räknas dit, utan ansågs ofta tillhöra bruksnäringen. Med undantag av pappersbruken kom de nya manufakturerna att anläggas i de större städerna, främst Stockholm och Norrköping.

Här fanns de största avsättningsmöjligheterna, här avslöt kronan sina inköp, här fanns arbetskraft och hit var det lätt att sjöledes transportera det råmaterial, som kunde behövas. Detta underlättades även av de redan existerande förbindelserna mellan handelshusen och utlandet.

Genom att de nya manufakturerna försågs med koncessionsurkunder eller privilegier, kom de att få en viss anknytning till statsmakterna, som även kunde utöva kontroll över dem. De stod utanför de gamla hantverksskråna, vilka i stället knöt an till de olika städernas styrelser.

Genom dessa koncessioner fick de, som önskade ägna sig åt manufakturverket, olika statliga förmåner, vilka skilde dem från de egentliga hantverkarna. Ofta beviljades de skatte- och tullfrihet för vissa år och ibland uppläts även kronans egendomar åt de nya manufakturidkarna. Deras arbetare befriades från båtsmansutskrivning och skyddades mot militär värvning. Vidare skulle staten lämna handräckning för att återskaffa förrymda gesäller och arbetare - om arbetsgivaren ej ville taga dem åter i tjänst skulle dock kronan kunna behålla rymlingarna i militärtjänst."

Läs hela skriften som PDF genom att klicka på länken under bilden. Texten har OCR-tolkats vilket gör att du kan söka i PDF-filen efter namn eller begrepp.