1866 bildades under Karl V:s beskydd i Stockholm Kungliga skridskoklubben, som anlade en bana i viken vid Kastellholmen. Nybrovikens skridskobana var i slutet av 1800-talet en populär anläggning där hastighetsåkare höll till på löparbanan och där par- och ensamåkare färdades runt den upplysta musikpaviljongen.
Nordisk familjebok 1917 berättar om att ”… långfärdsåkning på glansis öfver vida nordiska fjärdar kan skänka en ojämförligt djup hälsoförnimmelse och högtidlig njutning af naturens skönhet. ” För dessa turer användes skridskor med lång, rak skena. Skridskorna på bilden från 1800-talets andra hälft har skenor som förmodligen tillverkades vid Wira bruk. De skänktes till Stadsmuseet 1961.
Nu, likaväl som för hundra år sedan var säkerheten vid långfärdsåkning viktig. Uppslagsboken ovan rekommenderar följande: ”För långfärder på skridsko bör man emellertid vara minst två i sällskap och utrustad med ispik”…”, isdubbar och räddningslina samt ega ”iskunnighet” för att i hvarje förekommande fall kunna bedöma isens hållfasthet och veta, hur man skall passera en råk eller ta sig upp ur en vak, när man råkat gå ner sig, hur en kamrat skall dras upp ur vaken o. s. v.”
Foto: Fredrik Sweger, Stockholms stadsmuseum
