Det här halsbandet kommer från ett område i Västafrika, som i slutet på 1700-talet kallades Nigritien (idag Senegal). På den tiden var flera europeiska kolonialmakter aktiva där. Portugiser och holländare satte upp handelsstationer på ön Gorée vid Senegalflodens utlopp, och britter och fransmän krigade om vem som skulle styra över landet som koloni.
År 1787 var det fransmännen som hade överhanden, och i oktober det året avgick ett av det franska Senegalkompaniets fartyg från Le Havre. Ombord på båten fanns bl a tre svenskar, Carl Axel Arrhenius (1757-1824), Anders Sparrman (1748-1820) och Carl Bernhard Wadström (1746-1799). De var utsända av Sveriges kung Gustav III, för att undersöka möjligheterna att etablera en svensk koloni i Västafrika. Men de tre hade alla andra, lite olika, syften med resan.
Arrhenius och Sparrman var naturforskare som ville samla växter, snäckor och mineraler. Sparrman var även läkare, och han hade gjort långa resor förut, till Kina, Oceanien och Sydafrika. Han var nyfiken på naturen i främmande länder, men också på människorna som bodde där. För både honom och Wadström kom upplevelserna i Senegal att bli avgörande för ett livslångt engagemang mot slavhandeln.
Under de tre månader svenskarna tillbringade i Nigritien fick de god överblick över handelns upplägg. De såg hur fransmännen levererade vapen och ammunition till lokala kungar, och sedan köpte krigsfångar av dem, att sälja vidare till de skepp som kom in från Europa. Svenskarna besökte viktiga handelsplatser. De mötte skadade människor i slavhuset på ön Gorée och gjorde även en resa till hamnstaden Joal, längre söderut efter kusten.
Det är därifrån det här halsbandet kommer. Vi vet inte vem det var som trädde det, men glaspärlorna är tillverkade i Europa. De hade kommit till Västafrika med europeiska handlare, som använde dem för att byta till sig andra varor de hellre ville ha. Kanske vardagssaker som mat, kanske gummi, eller kanske förslavade människor.
Väl tillbaka i Stockholm skänkte Anders Sparrman halsbandet (och en hel del andra saker) till Kungliga Vetenskapsakademien. Så småningom blev det en del av samlingarna på Etnografiska museet, där det finns idag.