Det här är ett mycket personligt porträtt av författaren och kvinnosakskämpen Fredrika Bremer.
Gripande är beskrivningen av den hårda uppfostran hon utsattes för, trots uppväxten i överklassmiljö, och hur den kan ha kommit att prägla hennes liv. Speciellt vintrarna i våningen, nära Johannes kyrka i Stockholm, var tärande både för kropp och själ. Bland annat skulle Fredrika och hennes systrar äta så lite som möjligt, för att inte bli ”dumma, tröga, starka, långa och tjocka”. Ett av få nöjen var att se sin far friseras…:
I Stockholm var den enformiga dagen ännu enformigare för barnen, emedan de sällan fick gå ut. Där bestods dock dagligen ett extra nöje, nämligen att vid morgonhälsningen få stanna en stund hos fadern och se på hur hårfrisören kom in med kammen bakom örat och efter bugningar och skrapningar med ena foten både för fadern och de små, räckte pudervippan åt betjänten att hålla, medan han upplöste och flätade om stångpiskan, varefter den mest grundliga pudring av hela huvudet vidtog och utfördes med ljust småleende av frisören, som lade huvudet på sned och emellanåt tog baksteg för att se effekten.
Självklart genomlyses också hennes författarskap och engagemang för kvinnans rättigheter och ett helt kapitel ägnas den feministiska romanen Hertha. Som en röd tråd genom berättelsen går hennes nära vänskap med Per Johan Böklin, präst och pedagog.
Publikationen är en del i en skriftserie; nr 260 i Studentföreningen Verdandis småskrifter. 100 sidor.
