1735 hyr skrivaren Carl Otto Rönnow en gård på Södermalm av hökaren Lars Bonde. Under hyrestiden säljs emellertid gården till en av Rönnows grannar, hökaren Lars Söderström. Denne låter uppföra skjul och stall på tomten och hyr ut rum till stadens rackare, en mycket illa sedd yrkeskategori. Med rackare avsågs vanligen en dräng till bödeln, som förutom att hjälpa denne med att plocka ned lik från galgen också begravde slaktade hästar, hundar och människor som begått självmord. (Att ta sitt liv var vid den här tiden ett brott inför Gud och därför fick dessa människor sällan ligga i vigd jord på kyrkogården). Ibland ingick i arbetet även att om nätterna köra bort avfall ur staden.

Rönnow menar att hans heder och ära befläckats då folk tror att det är han som hyser rackarna, ”detta obehagelige follcket”. Den som dagligen ”umgänge med rackaren plägar borde uti ingen annan comparation komma än med rackaren och således afstängas ifrån ährligt follck” skriver han vidare, och fortsätter: ”Gud är mitt wittne med hwad för hiertans ängslan och innerlig förtreet iag i denna sommaren måst uti mig bära, smälta, gå och plågas med”.

Skammen är så stor att Carl Otto Rönnow börjat undvika människor: ”iag har så godt som nästan icke en gång hwarcken kunnat sedt på follck eller tahla med follck, ty alltid de omdömmen för mig lupit och kommit, der går en man som hyser rackarne hoos sig”.

Enligt Rönnows uppfattning har den nya ägaren brutit mot hans hyreskontrakt och därför skriver han denna inlaga till Södra förstadens kämnärsrätt i hopp om att de ska döma till hans fördel. Slutligen listar han vilken kompensation han anser sig ha rätt till: Inte mindre än 2606 daler, en stor summa pengar.