Den 21 juli 1914 ser stationsinspektor Gustaf Sundberg att en vagn med grisar är så fullpackad att han anser att det är djurplågeri. Det visar sig att 87 svin har 27,3 kvadratmeter att röra sig på och flera vittnen uppger att de tvingas ligga ovanpå varandra.

Svinen är på väg till Stockholms slakthus. Slakthusets veterinär Vall anser dock inte att grisarna lidit av resan, han förklarar:"att detta icke inverkade menligt på svinen, enär dessa alltid hade för vana att krypa tätt intill hvarandra äfven om de hade stort utrymme till sitt förfogande; och vore detta tillika under transport å järnväg en fördel för svinen, enär desamma därigenom vid ryckningar och stötar med vagnen undginge att blifva kastade hit och dit. Vidare förklarade Vall, att hufvudsaken vid dylika transporter var den, att djuren hade god tillgång på frisk luft, hvilket i nu
omnämnda fall icke saknades, enär järnvägsvagnen var helt öppen."

Rapporten renskriven:

Sid1
Söndagen den 26 juli 1914

Tisdagen den 21 innevarande juli på morgonen meddelade vid Liljeholmens järnvägsstation anställde skrifvaren Gustaf Sundberg, hvilken vid tillfället tjänstgjort såsom stationsinspektor därstädes, per telefon till andra polisdistriktets station, att en järnvägsvagn lastad med lefvande svin, kort därförut med bantåg söderifrån ankommit till Liljeholmen, därvid svinen, som enligt åtföljande fraktsedel skulle vara 87 till antalet, och hvars afsändare vore Karl Johansson, Hjärpås järnvägsstation samt emottagare G.F. Andersson slakthuset vid Enskede, vore så sammanpackade att uppenbart djurplågeri syntes föreligga; och begärde Sundberg i anledning däraf, att polismän skulle komma tillstädes för att undersöka förhållandet.

Sid 2
Konstaplarne n:r 145 Johan Emil Lindberg och n:3 136 Johan Sigfrid Magnusson, hvilka omedelbart beordrades att begifva sig till Liljeholmens järnvägsstation för att undersöka förhållandet, rapporterade sedermera, att ifrågavarande svinkreatur, hvilka vore tämligen stora, och hvilka transporterades i en större öppen järnvägsvagn, s. k. kolvagn, med 27, 3 kvadratmeters golfyta voro så sammanpackade att de lågo ofvanpå hvarandra; och vore det därför tydligt att djurplågeri förelåge.

Som sagda järnvägsvagn med ifrågavarande svinkreatur kort därpå skulle afsändas till Stockholms stads slakthus vid Enskede, beordrades konstapeln n:r 551 Josef Leander Reimar att omdelbart begifva sig till sagda slakthus för att vid aflastningen därstädes undersöka om svinen under transporten tagit någon skada och huru det i öfrigt förhölle sig med

Sid 3
desamma.

I anledning häraf rapporterade konstapeln Reimar sedermera, att en del af svinen vid aflastningen företedde röda strimmor å kroppen, men vore de för öfrigt oskadade med undantag af ett af svinkreaturen, hvilket icke förmått att resa sig; och ansåg äfven konstapeln Reimar, att svinen, hvilka i järnvägsvagnen varit så sammanpackade att de icke kunnat förflytta sig något, därigenom tydligen lidit smärta och att djurplågeri sålunda syntes föreligga.

Förenämnde stationsskrifvaren Sundberg, som närmare hördts i saken, har därvid uppgifvit, att ifrågavarande svinkreatur, hvilka i fyra järnvägsvagnar ankommit till Gårdsjö järnvägsstation från Hjerpås, hvid förutnämnda station omlastats i den här ofvan omnämnda öppna järnvägsvagnen och måndagen den 20 dennes klockan 8:5 eftermiddagen med bantåg n:r 1002 afsändts

Sid 4
till Liljeholmen, dit sagda tåg ankommit påföljande morgon, tisdagen den 21 dennes klockan 5:49. Vagnen med svinkreaturen hade sedan varit stående å bangården vid Liljeholmen till klockan 8:15 förmiddagen, då densamma afändts till slakthuset vid Enskede, dit densamma ankommit klockan 8:30 förmiddagen.

Följande personer hafva hördts såsom vittnen i saken, därvid de hvar för sig uppgifvit:

Konduktören n:r 80 Gustaf Malkolm Andersson-Malmberg, boende i huset n:r 35 vid Fleminggatan 1 trappa upp: han hade vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort som konduktör å det här ofvan omnämnda bantåget n:r 1002. Komna till Hallsberg hade den förutnämnda järnvägsvagnen med svinkreaturen, som ankommit till Hallsberg från Gårdsjö järnvägsstation, tillkopplats tåget och sedan medförts till Liljeholmen, där densamma frånkopplats tåget. Vagnen, i hvilken svinen transporterades, var en öppen s.k. kolvagn

Sid 5
med höga väggar; och vore svinen så sammanpackade i vagnen att desamma delvis måst ligga ofvanpå hvarandra, hvarför Malmberg ansåg att djurplågeri förelåge.

Stationskarlen n:r 542 Karl Albert Eriksson, boende och anställd vid Liljeholmens järnvägsstation: Han hade vid angifvit tillfälle, under det ifrågavarande järnvägsvagn varit stående vid Liljeholmens järnvägsstation, iakttagit de i densamma varande svinkreaturen och därvid funnit, att svinen haft så litet utrymme att desamma måst ligga ofvanpå hvarandra; och var Eriksson i anledning däraf af den bestämda åsikten att djurplågeri förelåge.

Stationskarlen Erik Johan Andersson, anställd vid Liljeholmens järnvägsstation: Tisdagen den 21 dennes på morgonen hade Andersson, hvilken tjänstgjort å det bantåg med hvilket ifrågavarande svinkreatur transporterades från Liljeholmen till slakthuset vid Enskede, iakttagit nämnda svin och därvid funnit att desamma haft så litet utrymme

Sid 6
att de måst ligga ofvanpå hvarandra; och förklarade Andersson såsom sin bestämda åsikt, att djurplågeri förelåge.

Veterinären Henry Vaxberg, hvilken är anställd inom det förenämnda slakthuset vid Enskede, och hvilken varit tilstädes vid aflastningen därstädes af ifrågavarande svinkreatur, har äfven hörts i saken, därvid han förklarat, att djurplågeri icke kunde anses föreligga, enär samtliga svinen vid framkomsten till slakthuset var pigga och krya. Ett af svinen hade dock haft ett mindre sår å sitt ena ben, men hade detta sår sannolikt icke uppkommit under transporten, enär detsamma sett rätt gammalt ut.

Veterinären Sven Vall, hvilken äfven är anställd vid sagda slakthus, där han för närvarande tjänstgör såsom t.f. direktör, har likaledes han förklarat att djurplågeri i detta fall icke kunde anses föreligga. Han hade vis-

Sid 7
serligen icke varit tillstädes och sett svinen medan desamma varit kvar i järnvägsvagnen, men hade han kort efter aflastningen iakttagit desamma och därvid funnit samtliga vara pigga och krya. Uppmärksammad på, att vid beräkning af vagnens golfyta och svinens storlek, som hvart och ett var cirka en meter långt, något mer än tre svin måsta sammanpackas på en yta af en kvadratmeter, förklarade Vall, att detta icke inverkade menligt på svinen, enär dessa alltid hade för vana att krypa tätt intill hvarandra äfven om de hade stort utrymme till sitt förfogande; och vore detta tillika under transport å järnväg en fördel för svinen, enär desamma därigenom vid ryckningar och stötar med vagnen undginge att blifva kastade hit och dit.

Vidare förklarade Vall, att hufvudsaken vid dylika transporter var den, att djuren hade god tillgång på frisk luft, hvilket i nu

Sid 8
omnämnda fall icke saknades, enär järnvägsvagnen var helt öppen.

Här ofvan omnämnda vittnen, hvilka i anledning [av] veterinärerna Vaxbergs och Valls ofvanstående uppgifter, ånyo hörts i saken, hafva därvid vidhållit att de för sin del ansåge att djurplågeri i detta fall förelåg.

Stockholm som ofvan
Axel Strid