Brev från Ture Danielsson till Svartlösa häradsrätt 1908
Text

Brottsling skriver till rätten om sin alkoholism och sitt levnadsöde

Den 24 augusti 1908 är den bakfulle skräddarlärlingen Ture Albert Teodor Danielsson, 30, barnvakt åt en treåring och en femåring i ett hus i Örby villastad. Förtroendet har han fått av sin chef skräddarmästare Schultz och dennes hustru. När makarna Schultz rest in till Stockholm letar Ture Danielsson, som tidigare dömts för flera bedrägeribrott, fram en plånbok, stjäl 80 kronor och åker in till staden och super några dagar tills pengarna tar slut.

I två brev till rätten berättar Danielsson mer om sin ångest och alkoholism, om kvinnan han är kär i och varför han gett sig in på brottets bana. Breven finns renskrivna här nedan, men du kan också ta del av en polisrapport och av protokollen från de påföljande rättegångarna den 12 och 19 september. 

Det första brevet:

Sid 1
"Till Svartlösa Häradsrätt!

Rörande förloppet vid förövandet av den lagöverträdelse för vilken jag nu står tilltalad, och de i sammanhang därmed stående omständigheterna, får jag härmed vördsamt meddela följande.

Dagen före den dag lagöverträdelsen begicks, eller Söndagen den 23 Augusti, hade jag varit inne i Stockholm och där på kvällen förtärt spirituosa. Då jag senare på aftonen skulle med sista tåget fara åter till Örby, råkade jag försena mig, och nödgades nu i brist på pänningar gå ute på gatorna under den följande natten. Härigenom följde, att jag var i högsta grad trött och slö, då jag på måndags morgonen reste hem till Örby. Efter hemkomsten reste min principal, Skräddarmästaren Schultz, in till Stockholm; något senare även hans hustru, varigenom jag blev ensam hemma. Slö och illamående, samt plågad av själskval med anledning av – såsom jag då trodde – obesvarad kärlek till en ung kvinna i Stockholm, befann jag mig i en högst eländig kondition både kroppsligen och andligen. Jag hade emellertid från Stockholm medfört en kvartersbutelj med kognac och sökte nu krya till mig genom att förtära därav. Härigenom blev jag dock ganska berusad och kom i ett högst abnormt sinnestillstånd. Härunder kom jag på den högst olyckliga idén, att av min principal olovligen tillägna mig pänningar

Sid 2
och att resa in till staden för att ytterligare tillfredställa den sjukliga åtrå efter spirituosa som kommit över mig, samt att möjligen även hjälpa den unga kvinna jag hyste en djupare böjelse för, med pängar till sjukvård, som jag visste henne vara i behov av. Jag erinrar mig att jag på verkstadsbordet lade en papperslapp adresserad till min principal, vari jag sökte förklara eller ursäkta mitt handlingssätt. Därpå gick jag till en byrå och tog ur en olåst låda en nyckel, hörande till ett i samma rum stående skrivbord; låste så upp en skrivbordslåda och tillgrep ur en däri förvarad plånbok 80 kr av i plånboken befintliga 110 kr. Därpå låste jag ånyo igen skrivbordslådan och lade nyckeln tillbaka på dess förra plats varefter jag med bantåg reste in till Stockholm. Hitkommen berusade jag mig ytterligare men greps nu även av ånger över det skedda. Dock kunde jag med min omtöcknade hjärna ej fatta något som helst beslut, utan fortfor att supa tills jag sent på aftonen hamnade på ett hotell. Påföljande tisdags morgon var s[ju]kare [eller spakare?] än någonsin och plågades av samvetskval och oro, som jag tyvärr sökte dränka i sprit. Jag försjönk alltmer i ett slapphetstillstånd som gjorde mig oduglig till allt. Jag var, efter vad jag nu måste antaga, halft sinnesrubbad. Morgonen därpå vaknade jag ånyo på hotell, men gjorde nu en ansatts att rycka upp mig ur mitt slöhetstillstånd. Jag vidtalade en person inne på ett kafé att ringa på i telefon till Schultz för att göra mig underrättad om huru denne upptagit saken, och erhöll nu upplysning om att Schultz

Sid 3
anmält mig hos polisen. Nu greps jag av självmordstankar. Jag gick in i en järnhandel och köpte mig en revolver jämte amunition. Skrev på avskedsbrev till anhöriga och vänner och beslöt att skjuta mig någonstädes ute vid Haga. Jag förberedde mig dock på döden på ett sorgligt sätt i det jag gick från den ena restauranten till den andra, där jag höll glaset i ena handen och revolvern i byxfickan i den andra, ständigt tyckande mig se detektiver i varje person som kom i min närhet. Så fortgick det till fredagseftermiddagen. Då voro pänningarna slut och nu tyckte jag tiden vara inne att göra slut på livet. Men då överfölls jag av en obetvinglig önskan att ännu en gång se den unga kvinna jag hyste och fortfarande hyser en djupare känsla för. Jag skrev till henne en begäran om ett sista möte. Hon kom, i högsta grad förtvivlad. Nu följde en scen som jag här ej närmare skildrar, men vare det nog sagt, att jag för min del avgav ett heligt löfte att aldrig mera smaka en droppe spirituosa eller begå en oärlig handling – och denna ed vill jag heligt hålla för framtiden.

Jag gick efter detta möte och kastade revolvern i en soptunna på en gård, därpå gick jag upp på det hotell jag legat och slog bort en half liter kognac som jag hade kvar. Därefter ringde jag på i telefon till Skräddarmästaren Schultz och erhöll dennes förlåtelse för det skedda, samt reste så ut till Örby, där jag av Schultz mottogs med vänlighet, han ville behålla mig kvar i sin tjänst och stödja mig i mitt beslut

Sid 4
att totalt avhålla mig från rusdrycker o.s.v. Dagen därpå, lördagen den 29 Augusti började jag arbeta som vanligt å verkstaden uppfylld av ånger över det skedda, tacksamhet för min principals vänlighet och kännande en djup glädje över de tillgivenhetens och trohetens ord, som föregående dag räddat mig från döden och riktat min blick framåt mot en lyckligare framtid. 

Några timmar senare häktades jag; om ytterligare ett par timmar befann jag mig i fängelse och nu – står jag inför domstolen. Till denna skildring skulle jag här visserligen kunna tillägga några fullständigand[en] till mina föregående levnadsomständigheter som vore ägnade att påvisa, huru dels medfödda karaktärssvagheter, dels tillfälliga orsaker oemotståndligen drivit mig i elände och gjort mig till en lagöverträdare. Jag skulle kunna påpeka huru jag av naturen begåvad med en för såväl gott som ont lätt påverkad själ – haft olyckan redan tidigt komma under inflytande av moraliskt degenerade [sic!] personer, o.s.v. Men inför dem som äro människokännare, behöver jag ej närmare tala om mina förhållanden och den stora hopen som finner sitt största nöje uti att kasta sten på en svag medmänniska, negligerar jag fullständigt.

Jag har nu åter brutit mot statens lagar, mot det allmänna rättsmedvetandet och mitt eget samvete. Jag böjer mig därför ödmjukt inför straffet.

Vördsammast Ture Albert Teodor Danielsson"

Det andra brevet:

Sid 1
Till Svartlösa Häradsrätt!

Såsom ett tillägg till mina förut meddelade levnadsomständigheter, ber jag få upplysa om några förhållanden, som torde kunna utgöra en förklaringsgrund till mina begångna lagöverträdelser.

Då jag kom från föräldrahemmet till min morbroders familj, var jag ännu blott ett barn. I denna familj kände jag mig från början som en slags utbörding eller nådehjon, vilket jag även då och då av familjens medlemmar indirekt erinrades om. Som jag av naturen hade ett känsligt sinne, kände jag mig djupt olycklig över nyssnämnda förhållande och slöt mig inom mig själv, så mycket som möjligt dragande mig från familjens umgänge. Emellertid utövade arbetarne å min morbrors verkstad ett högst skadligt inflytande å min karaktärsutveckling. Av dem lärde jag att supa. Jag var ej mer än 13 à 14 år gammal, då jag hur otroligt det än låter, på arbetarnes uppmaningar kunde på en gång dricka ur ett helt dricksglas kognac eller brännvin, och det hände, att jag ibland var bokstavligen dödfull. Då hade dessa mina ”vänner” roligt. Jag var deras ”pajas”. Och på sådant sätt fortgick det under de 5 år jag

Sid 2
vistades i denna familj. Efter denna tid behövde man ej längre vidtala mig att förtära spirituosa; jag har förtärt sådan av egen böjelse.

Efter mitt avflyttande till Stockholm har min benägenhet för dryckenskap haft s[är]skilt tillfälle att utvecklas. Redan min första principal i huvudstaden, sakförararen P. Bernschöld, bidrog kraftigt att nära dryckenskapsbegäret hos mig. Denne person, en f.d. handlande från landsorten älskade att kalla sig ”häradshövding” och utövade ett slags advokatpraktik, som i verkligheten ej var annat än lagvrängarens av värsta kaliber. Han tillhandagick sina klienter med ”goda råd” om huru de genom bokföring, mened o.s.v. skulle ”klara sig” och dessutom förtjäna en förmögenhet på kuppen. Och denne min principals affärer uppgjordes i allmänhet vid kognacsglaset ity att såväl advokat som klient behövde vara i en viss ”stämning” för att på bästa sätt kunna tolka lagen. – I förbigående sagt fick denne min principal sedermera tillfälle att på Långholmen ytterligare begrunda lagen. – För min del förstod jag då ej min principals advokatyr tillfullo, men jag förstod tyvärr däremot att på min chefs önskan ”skåla” och underhålla klienterna, varvid jag av principalen titulerades och presenterades som ”kandidat”. –

Tiden före min första lagöverträdelse höll jag på att frysa och svälta ihjäl, – det var j[ul?]tiden 1898 och jag stod utan bostad och alla resurser i övrigt. – Detta drev mig in på

Sid 3
brottets bana. Sedermera har jag efter utståndet fängelse straff stått lämnad åt mig själv, att utan resurser eller rekommendationer arbeta mig upp. Av mina anhöriga har jag de senare åren varit övergiven, och för övrigt sakna de resurser att hjälpa, om jag undantager en morbror, som är en av cheferna i ett av Sveriges största affärsföretag, men som på grund av denna höga ställning naturligtvis ej vidkännes min släktskap. Som jag av naturen har en svag karaktär och då fängelselivet just ej varit ägnat att vare sig kroppsligen eller andligen förbättra mig, har jag ej haft kraft att efter frigivandet ur fängelset arbeta mig upp. Visserligen har jag gjort försök att på ärligt sätt reda mig. Något tyngre kroppsarbete har jag ej kunnat taga mig till men jag har försökt mig på något agenturarbete, mestadels annonsagentur. Jag har dock haft svårt att ständigt hålla mig nykter; ibland har jag förtärt spirituosa och då har mörkrets andemakter fått överhanden över mig, ty i sådana stunder har jag förfalskat annonsrekvisitioner på vilka jag uppburit provisionsmedel, och som sedermera kostat mig åratal fängelse. I fullt nyktert tillstånd har jag aldrig begått en oärlig handling och jag har gjort mig omtyckt av mina principaler och alla som kommit i beröring med mig. Det finnes principaler som fällt tårar sedan de anmält mig hos polisen, men de ha efter egen utsago anmält mig emedan de trott fängelselivet skola förbättra mig. Men min erfarenhet och åsikt är, att vad som skall för-

Sid 4
bättra en persons karaktär är icke en institution sådan som t. ex. fängelset, utan ett personligt moraliskt stöd och människokärlek. Men detta har jag aldrig kommit i åtnjutande av sedan den tid jag satt i min [mors?] knä, och detta är 25 år sedan. –

Numera äger jag emellertid jämförelsevis större förutsättningar att arbeta mig upp än förr, ty med åren har min karaktär [] något stadgats, varjämte jag nu något så när kan ett hantverk. Men jag försjunker stundom i ett djupt svårmod och grubbel, ja till och med levnadströtthet, och sådana stunder äro farliga om jag ej är fullt nykter. Det var i ett sådant abnormt själstillstånd jag begick den lagöverträdelse för vilken jag nu står tilltalad.

Emellertid vill jag kommande frigivning genast ingå i en nykterhetsorden och där söka ett stöd för mitt beslut att för framtiden iakttaga absolut nykterhet. Jag har visserligen en svag viljekraft, men en liv[lig] åstundan att bli en god människa. Den ed jag avgivit till den unga kvinna jag hyser en djupare känsla för, vill jag f[ör] framtiden heligt hålla.

Vördsamt Ture Albert Danielsson

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Nytt i Stockholmskällan
Tema

Nytt i Stockholmskällan

Stockholmskällans databas fylls hela tiden på med historiskt källmaterial från våra museer, arkiv och bibliotek. Här hittar du senast publicerade.