Mellan 1850 och 1910 ökade Stockholms befolkning kraftigt, från 93 000 personer till 246 000. Människor sökte sig till storstaden för att hitta sin försörjning i den växande industrin och de behövde någonstans att bo. Privata byggherrar började bygga men marknaden kraschade och det var först under 1910-talets slut som stat och kommun började ta ansvar för bostadssituationen.

Den här artikeln behandlar arbetares bostadsförhållanden under 1890-talet. Hur bodde de? Vilka bodde till exempel inneboende i en annan familj och vilka hade ett eget hyreskontrakt? Vad berodde eventuella skillnader på? Yrkesgrupp? Kön?

Artikeln innehåller flera tabeller och avslutas med sammanfattningar på svenska och engelska samt en käll- och litteraturförteckning. 21 sidor.

Utdrag ur Studier och handlingar rörande Stockholms historia. 6. – 1989. – S. 43-63