Frågan om hur mycket socker vi äter var lika aktuell på 1920-talet som den är idag. Men då såg man litet annorlunda på sockret och de problem som förknippades med det.
Tre utredningar tillsattes för att utreda sockerkonsumtionen och sockerproduktionen i Sverige: 1918, 1921 och 1929. Den första av utredningarna hade i uppdrag att undersöka hur man kunde främja sockerproduktionen, en tanke som kanske inte känns lika viktig idag.
Den tredje utredningen från 1929 är författat av "Sockersakkunniga, Vasagatan 23-25 i Stockholm). Utredarna samlade bland annat in uppgifter från detaljhandeln. Dokumentet visar framsidan av en inskickad enkät som visar uppgifter som Konsumtionsföreningen i Södertälje samlat in om priser och försäljning av socker. Regeringens bemyndigande kom 1 november 1929 och utredningen kom att ligga under Jordbruksdepartement.
Utredningen sammanställde statistik inom flera områden, till exempel om sockerbetsodling. Man var inte bara intresserad av produktionen, utan även arbetsförhållandena vid sockerbruk och inom betodlingen. I arkivet finns namn på anställda och uppgifter om deras löner. Sockersakkunniga samlade också in uppgifter från andra länder, så i arkivet finns handlingar som rör flertalet länder i Öst- och Västeuropa och Sovjetunionen.s mathållning.
Sockret, hävdade tidens sakkunniga, ”har väsentligt högre näringsvärde än flertalet av våra vanligaste födoämnen” samt den värdefulla egenskapen att det ”praktiskt taget fullständigt tillgodogöres i tarmkanalen och omsättes så ekonomiskt, som överhuvudtaget något näringsämne kan omsättas i kroppen.” Därtill kom den stora fördelen att det var ”en ren, kemisk substans, som ej innehåller någon onyttig eller besvä- rande ballast.” Potentialerna för att sockerkonsumtionen i landet skulle kunna stegras bedömdes vara goda även om det torde finnas en ”viss gräns” – dock okänd – för hur mycket socker befolkningen skulle kunna äta (SOU 1930:35, s. 104, 110).
