Fredagen 5 april 1907 höll arkitekten Wilhelm Klemming (som bland annat ritade Centralbadet) ett föredrag inför Samfundet S:t Erik. Han ansåg att stockholmare visar ”utomordentlig likgiltighet” när det gäller stadens framtid. Vi stockholmare kan ”arga upp oss ibland”, om någon drastisk oönskad förändring sker, men ”någon bestående lifaktighet äro vi uppenbarligen ej fallna för”.

Det Klemming var så upprörd över var att bebyggelsen i och kring Stockholm tog för liten hänsyn till natur och grönska. Till exempel propagerade han för ”skyskrapare”, hus som är så höga att vissa lägre hus kan gallras bort och lämna plats för planteringar.

Texten är intressant både som exempel på tidens tankar kring stadsplanering och för sin känslosamma ton och högljudda åsikter, som kan jämföras med dagens röster om förändringar i Stockholms stadsbild. Så här kraftfullt kunde Klemming uttrycka sig: ”Det måste skära en hvar i själen att se huru en härlig natur måste vika för samhällen af den vidunderligaste oskönhet. Sådana samhällen äro exempelvis ett par af de norra förstäderna. Man har där lyckats fullständigt utrota alla spår af en vacker natur. De få kvarvarande träden synas dö ut rent af utaf vämjelse.” 45 sidor.