Text

Satir och humor - Alfhild Lamms studentskrivning 1907

Det här är 19-åriga Alhild Lamms studentskrivning i svenska från år 1907. Alfhild gick på Whitlockska samskolan och åkte senare samma år till England, varifrån hon skrev ett brev om rösträttsrörelsen som du kan läsa här.

Studentuppsatsen renskriven:

Satir och humor

Alla tiders författare hafva alltid älskat att i sina verk utgjuta sig öfver denna världens brister och svagheter och människornas dårskaper och löjliga sidor. De ha därvid haft olika sätt att gå till väga. Antingen ha de utan barmhärtighet hånat och skärande hvasst kritiserat det, som i deras ögon var ett missförhållande eller en dårskap, eller ha de med skälmen i ögonvrån och ett visst vemod innerst i hjärtat visat oss människornas många små svagheter och dårskaper. Det förra sättet brukar man kalla det satiriska, det senare, det humoristiska. Båda riktningarna ha haft talrika representanter.

Vissa tider har den satiriska diktningen blomstrat mer än andra. Under 1700-talet hade den en sådan blomstringsperiod. Frankrikes dåvarande båda stora samhällskritici gisslade de svåra då rådande missförhållandena med satirens vapen. De togos till förebilder i många länder.

Äfven till Sverige kom den satiriska diktarten. Johan Henrik Kjellgren var dess förnämsta representant här under 1700-talet. ”Ljusets fiender”, ”mina löjen” och ”man äger ej snille, för det man är galen” äro dikter i den äldsta satiriska andan. Ibland såsom Kellgren i ”mina löjen” – hände det, att författaren vände satirens vapen mot sig själv och obarmhärtigt slog ned på sina egna svagheter och löjligheter.

Dalin var en bland våra första satiriker. Det var förnämligast i tidningen ”Den svenska Argus”, som förebild hade den engelska ”The Spectator”, som han angrep sin samtids fel och dårskaper.

Af våra nu befvarade svenska satiriker är Strindberg den förnämsta. En mästerligt skrifven dräpande kritik af vårt samhälle med dess öfverallt rådande byråkratier och stora svalg mellan skilda samhällslager, är hans roman ”Röda rummet”.

Den humoristiska riktningen har i Sverige sina förnämsta representanter i Anna Maria Lenngren och Carl Mikael Bellman. Fru Lenngren hade ett skarpt öga för i synnerhet alla de små löjligheter, som finnas i så stort antal i de småborgerliga kretsarna, där hvar och en anser sig och sitt vara medelpunkten hvilket rundt hvilken allt annat rör sig. Fru Lenngren lefde på en tid, då kvinnans uppfostran stod långt under den manliga ungdomens, och då i hennes uppfostran ingick endast sådana ämnen, som hon kunde hafva nytta af såsom husmoder. I ”Råd till min dotter, om jag hade någon” uppmanar hon denna till alla de specifikt kvinnliga dygder, som en ung flicka då måste ovillkorligen tillägna sig, men mellan raderna skymtar man hennes halft skämtsamma, halft vemodiga leende. Några andra af hennes humoristiska dikter äro ”min salig man”, ”Fröken Julie” och ”Besöket” I den sistnämnda är det kryperiet och fjäsket för dem, som ha högre rang, som äro föremål för hennes löje.

Bellman är den fullödigaste af alla våra svenska humoristiska skalder. I synnerhet hos honom märker man vemodet bakom leendet. Tegnér skildrar på ett träffande sätt hans lynnesort, då han kallar den ”en sorg i rosenrödt”. I Fredmans epistlar har Bellman på ett oförlikneligt sätt besjungit en mängd mer eller mindre löjeväckande figurer som han träffade på under sin dagliga vistelser på värdshus och krogar eller under sina vandringar i Stockholm och dess omgifningar. Han skildrar i sina sånger dem, som taga lifvet lätt, och som det kommer, som lefva endast för ögonblicket och ej göra sig några bekymmer för morgondagen, och som skämta och le, ännu då döden kommer för att taga dem.

Vi ha äfven haft åtskilliga författare, som skrifvit prosastycken i den humoristiska genren, t. ex. Jacob Wallenberg, Aug. Blanche. Äfven Fredrika Bremer har i sina romaner med ämnen från hvardagslifvet lämnat oss humoristiska skildringar, men hennes humor är ej på långt när så saftig som Fru Lenngrens.

Om ni läsa en satirisk och en humoristisk dikt från en tid, flera hundra år aflägsen vår egen, njuta vi vanligen mer af den senare än den förra. Den satiriska tyckes oss lätt föråldrad, under det att humorn liksom ha något odödligt öfver sig. Visserligen finns det ingenting, som människor frukta så som att bli förlöjligade, men med humorn följer ofta ett skimmer af medlidande. Det är som om humoristen ofta tänkte: ”Vi äro icke bättre, någon af oss, ty vi äro alla människor”, och som han innerst skrattade lika mycket åt sig själf som åt andra. Satirikern däremot placerar ofta sig själv på en piedestal, ger sig min af att stå öfver alla mänskliga svagheter och gör gärna anspråk på att vara en martyr för världens ondska. Detta förhållande förklarar, att vi ofta ha mera sympati för humoristen än för satirikern.

Den satiriska diktartens utöfvare äro ofta föga själfständiga utan hämta sina förebilder från någon stor författare. Den humoristiska författaren däremot finner man vanligen vara fullt själfständig och oberoende af hvad som är modernt inom litteraturen på hans tid. Bellman t. ex. var en själfständig skald och i sina dikter fullkomligt oberörd af upplysningstidens läror  och åsikter. Kellgren däremot tog sina mönster från de franska författarna under upplysningstiden.

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Brev till Signe Bergman från Alfhild Lamm om den kvinnliga rösträttsrörelsen i Storbritannien - 1907

Brev till Signe Bergman från Alfhild Lamm om den kvinnliga rösträttsrörelsen i Storbritannien - 1907