Bröllopskonfekt

Konfekten är inslagen i silverpapper. Dekorationen består av små konstgjorda blombuketter och sädesax fastsatta på ett underlag av vitt sidentyg med guldkronor. Röda sidenband omgärdar dekorationen. På konfektens baksida finns en inskription som talar om att den serverades ”på hovmarskalk Rosens bröllop med fröken Maria Tamm på Stockholms slott den 30 januari 1899”.

Traditionen med högtidskonfekt av olika slag kan ledas tillbaka 1600-talet då det i högreståndskretsar blev vanligt att servera konfekt vid bjudningar av olika slag. Troligen hänger detta samman med Drottning Kristinas överflödsförordning från 1644. I denna förbjöds förtäring av mat i samband med adelns överdådiga kalas, och det blev endast tillåtet att bjuda på vin och konfekt. Sötsakerna blev nu festarrangemangets höjdpunkt, och stor möda lades på att utforma de mest otroliga konfektkreationer. Under 1800-talets första hälft spred sig konfekttraditionen till de borgerliga kretsarna i städerna. Särskilt utsmyckade minneskonfekter blev ett stående inslag vid främst bröllop, dop och begravningar. Uttrycket ”konfektbröllop” myntades, som en beteckning för en enklare form av bröllop där det endast serverades konfekt med vin eller buljong efter vigselakten.

Sedvänjan med högtidskonfekt höll i sig under hela 1800-talet, och en bit in på nästa sekel, innan den så sakteliga började försvinna. Det finns dock förvånansvärt många exemplar bevarade än idag. Detta beror på att konfekten som sådan mer tjänade som ögonfägnad och skådebröd än som en godsak man faktiskt åt upp. Utanpåverket var också ofta mer tilltalande än själva konfekten. Denna var i regel gjord av så kallad morsell, tjock glasyr, som beretts av stött kross-socker och lite vatten. Resultatet blev något som allra mest påminde om en hård sockerbit.

Högtidskonfekten sparades istället som ett minne av den tillställning man bevistat. Det fanns dessutom föreställningar om att högtidskonfekt kunde vara farlig att förtära, och många kände en slags oidentifierbar respekt för konfekten och undvek därför att äta upp innehållet. Man kan dock tänka sig att dåtidens barn såg detta som ett väldigt resursslöseri, och att de gärna var beredda att bryta ett tabu eller två för att komma åt godsaken inuti.