Professorn och friherren Gustaf von Düben håller föredrag om tatueringar hos Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Platsen är Stockholm, året 1886.

Enligt professor von Düben förekommer tatueringar "bland jordens allra flesta folk", även bland folken i "Europas mera civiliserade nationer".

Kategorin av människor som skaffar sig tatueringar i Europa är enligt von Düben främst "vagabonder, prostituerade, habituella fästningsfångar och sjömän" eller personer som "föra ett sysslolöst lif och i sedlighet afseende stå på en låg ståndpunkt".

Som två orsaker bakom hela mänsklighetens vilja att tatuera sig nämner von Düben "fåfängan" och "prydnadslustan".

Efter att i mångt och mycket ha varit en utdöd konstform i västvärlden sedan kristendomens införande återlanserades tatueringskonsten i Europa under den andra halvan 1800-talet. De första tatueringssalongerna i Sverige etablerades kring sekelskiftet 1900.