Vi är många som vuxit upp och bor i förort, och för åtskilliga av oss har förorten blivit en hembygd. Ändå har den varit måltavla för kritik alltsedan folkhemmets första förort Traneberg stod färdig i mitten av 1940-talet. Detta är paradoxalt eftersom förorten under hela efterkrigstiden i planeringssammanhang betraktats som ett ideal. Förortens miljö ansågs mänsklig i motsats till den människofientliga stenstadens.

Så skriver Elisabeth Lilja i inledningen till sin bok Den ifrågasatta förorten. Hon diskuterar förorten ur olika perspektiv. Planering? Kritik? Arkitektur? Framtiden? Invånare från några stockholmsförorter, bl.a. Husby, får också komma till tals. Hur uppfattar de sin förort? 109 sidor

Innehåll
INLEDNING
FÖRORTENS PARADOXER
Glappet mellan planering och vardag
Kritiken av förortsbyggandet
Sociologiska perspektiv på staden
Är den byggda miljön omänsklig?
Människan i arkitekturen
Arkitekturen i människan
Omgivningens existentiella värden
FÖRORTEN I DET MODERNA PROJEKTET
Människans utsatthet i moderna miljöer
Individen i det moderna projektet
Omgivningen i det moderna projektet
Den byggda miljöns mänskliga värden
Visionen av det goda livet i förorten
Att knyta planeringen till vardagen
Planeringsmodeller
Planerarroller och människosyn
FÖRORTENS MÄNSKLIGA KVALITETER
Den nya friheten i förortslivet
”Hus i parkförorten” Hammarbyhöjden
Grannskapsförorten Årsta
Miljonprogramsförorten Husby
Förorten i staden – två kvarter i Södra stationsområdet
PLANERING I FRAMTIDEN
Ett nytt planeringsparadigm
Att planera för integration
Att planera för identitet
Att planer för urbanitet
Litteraturförteckning och noter