Kolonialismen och imperialismen
Du behöver lite bakgrundsinformation inför arbetet med lektionsuppgiften om kolonialism och imperialism. Här hittar du en sammanfattning av fakta och förklaring av en del centrala begrepp.
Kolonialism
Kolonialism är staters eller gruppers erövring och övertagande av landområden i andra delar av världen. Kolonialism kan också handla om hur en stat och en befolkning har försökt att införa sin egen kultur i ett annat område.
Det finns olika synsätt på vad kolonialism är. Enligt vissa synsätt krävs en större migration och inflyttning av människor till det koloniserade området för att man skall kunna tala om kolonialism. Enligt andra synsätt räcker med att en stat och dess befolkning dominerar och har makt och inflytande över en annan. Det är svårt att dra en gräns mellan kolonialism och traditionell erövringspolitik. Starkare stater, stammar och etniska grupper har i alla tider försökt utvidga sitt territorium på svagare konkurrenters bekostnad. Kulturell, politisk och teknologiskt inflytande och utveckling är starkt förbunden med koloniala åtaganden. Ett sätt som koloniserande makter använt för att underordna koloniernas inhemska kultur är genom att göra det egna språket till första språk. Några exempel är japanska i Korea, engelska i Indien, Kenya, USA med flera stater, spanska i Latinamerika och arabiska i Nordafrika.
Enligt ett eurocentriskt synsätt, som utgår från ett europeiskt perspektiv, sätter Europa i centrum eller anser att Europa är viktigast, begränsas kolonialism till européers politiska kontroll av utomeuropeiska områden. Världens historia är dock full av exempel på samhällen som har expanderat gradvis genom att införliva nya områden och bosätta sin egen befolkning på nyligen erövrat område. Kolonialism kan därför inte sägas vara begränsad till en viss tid eller plats.
Imperialism
Kolonialism blandas ofta ihop med imperialism. Imperialism är en strävan hos vissa stater eller nationer att bilda imperier som omfattar områden av främmande folkslag och nationer. Termen imperialism började användas i slutet av 1800-talet, framför allt om europeiska nationers strävan att bygga upp koloniala imperier. Därefter har termen använts om liknande processer under både tidigare och senare historiska epoker.
Den moderna europeiska kolonialismen har daterats till 1415 då en portugisisk expedition intog den nordafrikanska hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens moské till en kristen kyrka. Detta skede av kolonialismen – liksom tidigare den grekiska, romerska, arabiska och sannolikt den aztekiska och många andra kulturer och folkgruppers erövringar och erövringspolitik – gick hand i hand med föreställningar om de segrande gruppernas överlägsenhet. I Europa utvecklades idéer som dessa till en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken, ibland betecknat som ”Den vita mannens börda”.
Kapplöpningen om Afrika, "The Scramble for Africa", under slutet av 1800-talet innebar att flera europeiska länder försökte lägga under sig territorier genom mer eller mindre äventyrliga erövringar. Vid Berlinkonferensen, också kallad Kongokonferensen, 1884–1885 i Berlin delades stora delar av Afrika upp i intressesfärer mellan stormakterna. Sverige deltog också i konferensen, men avstod att göra anspråk på kolonier. Efter första världskriget fanns endast tre självständiga stater kvar i Afrika - konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. I övrigt var hela världsdelen uppdelad i europeiska kolonier.
Kongo
En av de största frågorna under Berlinkonferensen var just kontrollen över Kongo (dagens Demokratiska republiken Kongo). Stora kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike ville inte se någon rivaliserande stormakt få kontroll över det enorma landområdet i centrala Afrika, så i slutändan fick kung Leopold II av Belgien Kongo som sin privata egendom. I ett kolonialt sammanhang var Belgien ett litet land.
Kongo var ofantligt rikt på naturresurser. Landet och dess befolkning drabbades ofattbart hårt av det belgiska övertagandet av landet. Den koloniala myndigheten gav till exempel direktiv om att lokalbefolkningen skulle bidra med arbete för insamling av den stora naturresursen rågummi samt arbete med att bygga upp infrastruktur som vägar och järnvägar. Många kongoleser motsatte sig detta och de kom att drabbas av förtryck, slaveri, mord och misär, fattigdom, svält och sjukdomar som följde i imperialismens spår. Än idag forskar man på hur många miljoner människor som fick sätta livet till under den så kallade ”gummiterrorn”. Under samma tid levde hundratals svenskar i Kongo. De var sjömän, militärer och missionärer som rest dit för att sprida kristendomen.
Mikro- och makrohistoria
Mikrohistoria är när vi studerar skilda händelser, föremål och individer i historien. Makrohistoria är helheten i historieskrivningen, när vi sammanfattar strukturer, stora förändringar och utvecklingslinjer för hela samhällen eller stora områden. Mikroperspektivet och makroperspektivet hänger ihop, som delar av en helhet. Enskilda personer på mikronivå påverkas av strukturer på makrokivå, men den generaliserade sammanfattningen på makronivå är också uppbyggd av många små händelser på mikronivån.
Fler exempel på europeisk kolonialism
På Världskulturmuseerna kan du se på film och läsa mer om andra exempel på europeisk kolonialism utifrån den digitala lärplattformen Allt har en historia. Världshistorien genom Världskulturmuseerna: