Hjalmar Branting
Som chefredaktör och ordförande för Socialdemokratiska arbetarpartiet arbetade Hjalmar Branting bland annat för allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Åren 1920–1923 var Hjalmar Branting Sveriges statsminister. 1921 fick han Nobels fredspris för sina stora insatser inom Nationernas Förbund, föregångare till dagens Förenta Nationerna (FN).
Vem var Hjalmar Branting?
Hjalmar Branting föddes 1860 i en förmögen familj. Han växte upp och bodde nästan hela sitt liv på Norrtullsgatan 3 i det hus som hans föräldrar lät bygga 1865 och som kom att kallas för Brantingska huset.
Hjalmar Branting gick i Beskowska skolan tillsammans med bland andra kronprinsen, Gustav V. Under ungdomsåren bekantade han sig med marxism och började 1878–79 kalla sig för socialdemokrat.
Efter att hans föräldrar dog påbörjade han en karriär som politiker och publicist. Som huvudredaktör för tidningen Social-Demokraten utmanade han konservativa värderingar. 1888 publicerade han en artikel skriven av Viktor Lennstrand som uppmanade läsaren att överge kristendomen och lämna Svenska kyrkan. Hjalmar Branting dömdes för "tryckfrihetsmissbruk" och hädelse och fick tillbringa tre och en halv månad på Långholmens centralfängelse.
Efter fängelsevistelsen fortsatte dock Branting och Social-Demokraten att verka för de frågor som Socialdemokraterna verkade för: yttrandefrihet, tryckfrihet, allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och ett avskaffande av monarkin.
