Fram till järnvägens införande var vattnen de bästa färdvägarna – i öppet eller fruset skick.
Att vintertid nyttja ”ben under fötterna” till skridskor har varit känt sedan urminnes tider. Flera sådana skridskor eller isläggar från förhistorisk tid och senare tider finns bevarade i Stadsmuseets samlingar.
Isläggen var ett av många föremål som togs tillvara vid de arkeologiska undersökningarna, som genomfördes inför byggnationen av Vällingby och Hässelby i början av 1950-talet. Fyndet gjordes bland resterna av en gårdsbebyggelse från järnåldern strax väster om den plats där nu S:t Thomas kyrka är belägen. Till den drygt 20 cm långa isläggen har använts ett ben från en kalv. Genom hålen trädde man remmar och band fast vid foten. Med lite hjälp av den andra foten och en ispik kunde man sedan med isläggens plana slipade undersida glida fram över isen. Kanske isläggen från Vällingby användes vid vinterns fisketurer. Till Mälarens strand var det bara en dryg kilometer.
Isläggarna tillät egentligen enbart åkning rakt framåt och som stöd användes en ispik. Det var först med järnskridskon på 1830-talet som åkandet förändrades.
Foto: Ramón Maldonado, Stockholms stadsmuseum.
